Kapitel 74: SAMMA GAMLA MELA.....



De första två veckorna när vi kom till vårt hemsjukhus kunde man ana den gamla Mela....
Samma envishet och ovilja att behöva ha hjälp med allt...
Hon körde friskt med personalen och tränade envetet även om det var helvetiskt jobbigt för henne...
När hon nu var så nära hemhemma skulle inget få stoppa henne...

Om hon hade ångest när hon tränade ur respen så visade hon det inte.... Hon klarade flera timmar trots att syresättningen var så låg ibland att sköterskorna blev lite orolig.....
Men när Mela säger nej är det bara att lyda order : )
Eftersom stämbanden är "urkopplade" när man har respirator var det en fröjd när hon för första gången hade talventil i urträningen och jag återigen fick höra hennes röst.....
Hon ringde till sin pappa och pratade med honom med egen röst för första gången sen den 1 maj....
Han blev otroligt lycklig och jag bölade förstås igen.......

Ångesten kom som vanligt på nätterna och det var lika svårt som vanligt att lämna henne för att åka hem....
Trots det var det skönt att få hemmarutiner igen med frukost vid köksbordet och resten av familjen runt omkring....
Jag hade äntligen fria tider att vara hos Mela och var på sjukhuset vid åttatiden på morgonen för att hjälpa till med morgontvätt och träning....
Jag hade tagit dit CD-spelare och favoritmusik så hon hade nåt annat att lyssna på än apparaternas larm och pip...
Favoriten då var We´re from Barcelona och den skivan gick varm under träningarna på dagarna..

Dagarna gick åt till träning, urträning, massage, TV-tittande och vila...
Jag kom sällan hem före tolv på kvällarna....


RSS 2.0