Kapitel 32: PÅ KVÄLLEN......


Jag, Mannen och Sonen satt tysta i taxibilen på väg ner till Stockholm....
Hade vi gjort rätt eller förlängde vi bara pinan för Mela?
Kan man få avgöra någon annans liv?
Vad händer nu?
Kommer det att finnas lungor till henne inom en snar framtid?

Frågorna spelade flipperspel i huvudet och när vi äntligen kom fram blev vi installerade i ett anhörigrum på Astrid Lindgrens barnsjukhus...
Här skulle vi vänta tills de ringde från avdelningen och sa att vi kunde komma till Mela....

Timmarna sneglade sig fram....
Vi hade inte ätit på hela dagen och kunde inte få tag i annat än en automat i en sjukhuskorridor....
Vi var ju inte direkt hungriga heller men måsta få i oss något för att orka......

En sköterska kom och hämtade oss vid tiotiden på kvällen och talade om för oss innan vi gick in i salen vad som väntade vår syn....
Vi fick bara vara två åt gången i salen...
Melas säng var hög och man fick använda pallar att stå på för att nå upp...
Det var för att slangarna som transporterade blodet in och ut i kroppen skulle ha rätt "fallhöjd"
Stora apparater stod runt hennes säng och hon var kopplad till dialys för att avlasta hennes njurar från alla mediciner..
Respiratorn var kopplad trots att hennes lungor inte behövde jobba men eftersom hennes lungor inte var så elastiska så var de tvungen att blåsa upp och tömma de för att hon skulle kunna andas med de igen....
Hon såg så otroligt liten ut bland alla apparater men ändå rosig och lugn och det var skönt att se henne igen........


RSS 2.0