Kapitel 59: ANDNINGSDEPRESSION...



Lördag den 10/6


Mannen åkte hem innan han träffade Melan idag.. När jag kom till sjukhuset hade återigen små andetag och var trött och loj...
Hon mådde illa och fick en spruta mot det. Kort därefter sjönk syresättningen i blodet  och andetagen blev små som igår..
Magen knöt sig på mig igen...
Kunde även den här respiratorn ha gått sönder??? Verkar inte rimligt...
Doktorn kom in och vi diskuterade om det är en andningsdepression av Sobrilen. När man har väldigt dålig lungor kan det bli väldigt jobbigt att sköta andningen själv när man får lugnade mediciner...
Han höjde trycken i respen från 6 till 20 och ställde in den så att hon inte behövde andas själv om hon inte orkade...
Respen skulle ge henne andetag om det gick för lång tid mellan andetagen...

Det blev bättre men inte bra och hon kunde i alla fall somna och sov sen mellan 12-18 då hon fick lite motgift mot Sobrilen och piggnade till något.
Hon var inte lika zoombieaktig utan det gick att prata med henne.
Sköterskan kunde succesivt sänka värdena i respen till 7.

Men hon var jättetrött och somnade igen vid 20-tiden.
När hon vaknade och var orolig vid midnatt gav de henne återigen en Sobril vilket gjorde att alla värdena sjönk igen...
Hur kan man vara så korkad???
Det känns ibland som om jag måste vara läkare över läkarna och ha koll överallt. Jag förbjöd de att ge henne mera Sobril


RSS 2.0