Kapitel 64: UPPGIVEN......


Mela vaknar när jag kommer...
Hon ser trött och svullen ut runt ögonen...
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, nåt under eller så men hon ser så otroligt uppgiven ut...
Vill hon eller vill hon inte leva längre? För samtidigt är hon så otroligt rädd för att dö. Det säger hon flera gånger om dagen...
De har gett henne Stensolid de sista dagarna och eftersom det är uneför likadant som Sobril så blev jag lite skärrad framför Melan vilket gjorde att deet blev jobbigare för henne med andningen pga ångest och stress...

Men de har vridit ner respvärdena till så lågt som det går så i princip andas hon helt själv nu men vill inte koppla ut respen.....
Varför känns det ändå så oerhört tungt och inte alls som om hon ska komma ur det här på en väldigt lång tid om hon ens gör det?

Vi gick härifrån vid 22-tiden och då sov hon..... När jag ringde vid 23 var hon vaken igen....
Hoppas hon får sova hyfsat ändå i natt.....


RSS 2.0