Kapitel 90: KALL SOM IS...........


På måndag eftermiddag samlades en grupp människor i sorg utanför sjukhuskapellets entre....
Det var Mannen, Sonen och jag, min mamma, pappa, svärmor, en arbetskamrat samt Dr M och Kurator E från Uppsala....
Jag hade ju inte träffat M sen vi lämnade Uppsala så läget kändes lite spänt till en början....
Lillasyster hade ju så svårt för att vara på sjukhus så hennes ångest sa ifrån att vara med....

En grönklädd man hämtade oss och förde oss in till ett litet rum med tända ljus.....
Där på en plåtbår låg en liten blek Mela.....
Även om hon var klädd i sina egna kläder och låg under sitt eget täcke så var det inte längre vår levnadsglada, varma Mela som låg där.....
Iskall var hon och hennes fylliga läppar var bleka och tunna.....

Ändå såg hon otroligt rofylld ut som om hon liksom rättat till det trasiga skalet innan hon lämnade det....
Den sista kyssen på hennes panna var som att kyssa en isbit.......

Den här dagen var den absolut sista dagen vi fick se Mela, eller det som var kvar av henne......

Efteråt samlades vi på ett kafé för en fika innan M och E vände tillbaka till Uppsala...
Det kändes bra att träffa henne igen och de skulle komma tillbaka till begravningen...........


RSS 2.0