Kaptiel 88: OVERKLIGT....


Vi satt länge, länge kvar vid Melas sida....
Jag trodde att hon med sin vanliga sjuka humor plötsligt skulle flina och säga "Ha ha, lurad" men inget hände...
Jag bad Dr L plocka bort alla slangar så hon äntligen blev av med de...

Vi började ringa till våra anhöriga....
Min mamma. min pappa, Mannens morfar, våra syskon....
Och med en ovanligt stadig röst berättade vi monotont vad som hänt...
Som om vi inte trodde det själv....
Min mamma slängde sig på mopeden och var uppe inom en timme....
Hon hade skickat ett namnsdagskort till Mela då det var hennes namnsdag men kunde väl inte ana att hon aldrig skulle få det......

Jag skickade ett SMS till Dr M i Uppsala...
Vi hade inte haft någon vidare kontakt sen vi lämnat Uppsala men jag förstod att Mela ändå ville att hon skulle få veta....
Naturligtvis var inte det som hänt M:s fel och jag visste lika väl att hon också mådde skit av vad som hänt....

Hon och E, kuratorn skulle komma upp efter helgen för de ville se Mela en sista gång.......
När kvällsskiftet kom var det inte medveten om vad som hade hänt och en av Melas favoritsköterskor bröt ihop totalt och blev hemkickad...

Men innan dess gjorde hon i ordning Mela med renbäddad säng och egna kläder....
Där satt vi sedan tysta Mannen och jag tills kvällen övergick i natt. 
Så svårt var det att lämna henne ensam här......
Mannen lyfte upp henne i sin famn innan vi gick och sa
"vi ses igen"


RSS 2.0