Kapitel 73: NÄSTAN HEMMA


Vi kom till vårt hemsjukhus på eftermiddagen...
Mela fick ett eget rum som låg lite avskilt från de andra salarna så det var tyst och lugnt...
Personalen var gamla bekanta och läkarna likaså...
Mela hade inställningen att hon skulle ur respen så fort som möjligt och åka hem....
Hon hade tagit sig ur den på den här avdelningen tidigare så hon var fullt övertygad om att det skulle gå igen....

Mannen och Sonen åkte hem och hämtade hennes egen fåtölj....Som hon längtat efter den.... Med ställbar rygg och inbyggt fotstöd....
Vi tog dit en digitalboxer för att hon skulle få flera kanaler än bondTV:n  på sjukhuset i vår stad (1,2,4)
egna kläder, dator allt som skulle göra henne mindre isolerad.......

Under Uppsalatiden hade fötterna stora sprickor och såg ut som gamla ostkanter.... Jag satt hela eftermiddagen och filade, smörjde och klippte bort gammal hud för att göra de mjuka igen.......
Nu satt hon nöjd (för första gången på länge) i egna kläder i sin egen fåtölj med hela familjen samlad, nästan hemma och tittade på TV....

Och den natten sov jag för andra gången sen i april i min egen säng....


Kapitel 72: ALDRIG MERA UPPSALA...


Onsdag den 21/6

Dagen D var här och vi var tidigt på Thiva efter att ha tömt ett hotellrum i Uppsala för sista gången...
Mela var uppspelt när vi kom, hon hade bråttom hem...
Vi hjälpte henne att tvätta sig och sedan fick hon ha EGNA kläder på sig...
Favoritmjukisbrallorna, strumpor, egna trosor, Tshirt och munkjacka....

Jag och Mannen packade ihop alla grejor vi samlat på oss under två månader i Uppsala..
Packade bilen och väntade på Ambulansen...

M kom förbi med CF-kuratorn för att säga hej....
Läget var ju lite spänt mellan oss och det var första gången på ganska länge hon kom upp till Thiva...
Hon var sig inte riktigt lik utan stannade strax innanför dörren och pratade med hög röst som om Mela fått dålig hörsel den här tiden....

Mela ville inte prata med henne... hon vände demonstrativt bort huvudet och mötte inte hennes blick...
Det supergoda humöret hon var på var som bortblåst...
Mela var ju besviken på M och anklagade henne lite för att hon låg här...

Jag har ju förstått så här i efterhand att M säkert hade samlat all kraft för att säga hej då till Mela...
Jag förstår ju nu att hon  mådde skitdåligt..
Hon pratade högt och forcerat  och var säkert inte där mer än i fem minuter....

Lika snabbt som M försvann återkom Melas underbara humör...
Just då kvittade det att hon ignorerade M... Det var härligt att se den "gamla vanliga" Mela igen...

Ambulanspersonalen med en narkosskötare från vårt hemsjukhus kom i samma veva och när Uppsalapersonalen ville bjuda de på en fika innan vi åkte sa Mela Stopp....
Hon skulle hem nu!!!!

Thivaläkaren handventilerade Mela ut till ambulansen och Mela visade inte en tillstymmelse till ångest eller andnöd..
Hon skrattade och skämtade ända in i ambulansen där hon blev kopplad till en respirator...
Mannen och jag fick inte åka med Mela eftersom det var fullt i bilen men vi lade oss tätt bakom ambulansen ända hem till vår stad...
Eftersom Mela satt upp på båren så kunde hon ibland vinka till oss genom fönstret...
Men hon hade fullt upp med att charma narkoskötaren som var en yngre kille....hon hade ju mycket att ta igen på den fronten.....



RSS 2.0