SÄTTER PUNKT.....




På de här sidorna hittar du berättelsen om Mela....
Här får du följa hennes liv och den sista tiden i livet genom mina dagböcker.....
Hon älskade att stå framför kameran men inte det sista året..
Därför har jag med hänsyn till henne INTE lagt ut några bilder från den tiden.....

Livet GÅR att gå vidare i..
Det var hennes uttryckliga önskan att vi skulle leva åt henne och vara glada...
Vi försöker men visa dagar är värre än andra.....
Jag bär med mig Mela i allt jag gör.....
Min röst har fått en helt annan känsla med henne i hjärtat...
Våra tankar är lite snällare och vi har upptäckt att livet är det enda vi inte klarar oss utan....

Vill du läsa berättelsen om Mela så kom ihåg att börja bakifrån...
Från kapitel 1...

Här sätter jag punkt för Rockbitchen som aldrig slutade rocka


Kapitel 94: DEN SISTA DAGEN......

Vi vaknade tidigt fredag den 13 oktober..
Solen sken och det var kallt i luften......
Klockan 10 åkte vi till kyrkan och kom samtidigt med prästen...
Han kramade om oss och sa att det var för jävligt det som hänt...
Han har massor i sitt bagage själv och är en otrolig människa...

Lillasyster skulle sjunga för Mela...
Det hade hon lovat när hon sjöng för henne på hennes 20-årsdag...
Den egna sången hon skrivit tillägnad sin storasyster...
Mela blev så glad att hon glatt utbrast:
"Åååå, den vill jag att du sjunger på min begravning....." som om det var nåt man tänkte på då......

Men lillasyster då 16 år hade lagt det på minne och ville hålla sitt ord..
Vi sa att om det inte kändes rätt i kyrkan kunde hon låta bli då vi tagit en CD-inspelning med på samma låt..
Mela skulle ju få den i alla fall.....
Men hon stod på sig och vi gick in i kyrkan för att hon skulle få köra igenom den med min pianist.....

Begravningsbyrån var där och hade redan placerat kistan i kyrkan...
Så overklig var känslan av att Mela faktiskt låg i den...
Jag smekte den vackra trävita kistan med gröna bladdekorationer och ett hjärta av mörkt röda, på gränsen till svarta rosor......
Mela älskade massivt trä och jag tror att hon var nöjd med den kista vi valt...
Blommor var inte hennes grej men det gröna bladen med gula fjärilar i accepterade hon säkert......
Rosenhjärtat var vår kärleksförklaring till henne....

Strax före 11 började kyrkan fyllas av folk...
Släktingar, klasskompisar, vänner, samt läkare och sjuksyrror från Intensivvårdavdelningen...
Förmodligen är dödsfall vardagsmat på deras jobb så Mela måste ha berört de otroligt mycket den tid hon var hos de.....
Dr M och kurator E från Uppsala kom naturligtvis också och det hela kunde börja....
Evanecens, Ozzy Osbourne, Peter Cetera, Eva Cassidy spelade och sjöng i den vackra träkyrkan...
Lillasyster sjöng med sån känsla att håret reste sig på kroppen.....
Stadig på rösten genom hela låten men bröt ihop totalt efteråt.....
Hon hade gjort vad Mela önskade och släppte sen alla känslor lös.....

Prästen pratade, jag pratade, kön ringlade sig lång runt kistan för att lägga ner en blomma och sen var liksom det hela över.......
Nästa gång vi skulle vara i närheten av Mela skulle hon bara vara aska i en urna......

Vi åkte till lokalen och bjöd på smörgåstårta...
Prästen stod mitt i lokalen och skar tårtbitar åt höger och vänster...
Nästan 100 personer var det......
Den dämpade stämningen i kyrkan var utbytt till glada minnen och historier om Mela....
Hennes musik ljöd genom rummet och bildspelen rullade på......
Minnesboken var snart fylld av hälsningar och minnen och efter ett par timmar var det slut......

Hjärtat var slut, hjärnan var slut, det fanns bara en stor, mörk tomhet kvar inuti.....
Jag hade jobbat så hårt för den här dagen, den här "festen" som Mela längtat till så länge att kroppen liksom dog när den var över.......

Vi städade under tystnad...
Det var många som hjälptes åt...
Vi åkte hem och allt var över...................

I klippet nedanför kan ni höra Lillasysters (då 16 år) sång
som hon skrivit till Mela i 20-årspresent...
Den bandades utifall hon inte skulle klara av att sjunga live, vilket hon ju gjorde
Bilderna är från begravningen och ur Melas bildmappar......





Kapitel 93: DAGEN INNAN......


Dagen innan begravningen hade vi fullt upp.... Hämtade blomdekorationer, handlade, dukade i lokalen och gjorde smörgåstårtor.....
Ställde dit Melas dator och gjorde bildspel till hennes musik....
Jag stod en lång stund vid hennes foton och lyssnade på hennes musik....
Det var som om jag långsamt förstod att hon aldrig mera skulle komma hem...

Känslan var obeskrivlig.....
Jag hade begravt mig i jobb de här veckorna och paniken växte i mig när jag insåg att i morgon har jag gjort allt jag har kunnat för Mela.....
Hur ska livet nånsin kunna gå vidare på samma sätt igen?

Med en sista blick på dukningen lämnade vi lokalen och inväntande morgondagen............

 


Kapitel 92: FULLT UPP PÅ DAGEN, TÅRAR PÅ NATTEN.....


Vi valde kista, kistdekoration som blev en utmaning för blomaffären eftersom inte Mela gillade blommor, bokade lokal, Mannen ringde den enda präst vi kunde tänka oss att ha. Han var en vän till familjen och hade för 21 år sen döpt Mela....
Han var numera pensionär men fullbokad för olika engagemang en lång tid framöver....
Trots det så hade han faktiskt en lucka just den dagen och lovade att komma trots att han bodde ett femtontal mil från vår stad...

Vi ville inte ha någon kantor..
Och inga psalmer......
Vi ville att den musik som spelades skulle vara den orginalmusik som Mela gillade...
Prästen tyckte att vi kunde ha en liten psalm för att lätta upp stämningen som han sa, men vi vägrade....

Jag satt i telefon stora delar av dagarna och ville verkligen att det skulle bli en perfekt "fest" för Mela...
Nånting hon skulle digga uppe i Rockbitch-himlen........

Jag samlade foton från hennes stora bildbank, gjorde kort och tavlor och grät mig genom nätterna......


Kapitel 91: FESTPLANERING....

Den närmaste tiden höll jag mig vid ytan genom att planera Melas begravning...
Hon hade pratat så mycket om att hon ville ha en stor fest när hon äntligen fått sina nya lungor...
Alla skulle få vara med som följt henne genom tiden...
Sjukvårdspersonal, kompisar, släktingar och familjen....
En dag sa hon till mig:
Om jag inte får några lungor får ni ha festen på min begravning....

Inte helt lätt att planera en fest som ska vara glad på en av de värsta dagarna i ens liv.....

Mannen och jag tog kontakt med en begravningsbyrå på tisdagen.....
Känslan av att bläddra i pärmar för att välja kista och urna till ens barn var helt horribel....
Kvinnan på byrån var sympatisk och trevlig....
Hon hade sin lilla hund med sig på dagarna och det var lättare att rikta uppmärksamheten på honom när tårarna svämmande över och pratet stockade sig i halsen.....

Vi ville sköta det mesta själv och bara ha hjälp med de praktiska sakerna vi inte kunde ordna själv....
Damen bokade kyrka och datum....
Ett datum som skulle falla Mela i smaken med den humor hon hade.....
Fredag den 13:e......


Kapitel 90: KALL SOM IS...........


På måndag eftermiddag samlades en grupp människor i sorg utanför sjukhuskapellets entre....
Det var Mannen, Sonen och jag, min mamma, pappa, svärmor, en arbetskamrat samt Dr M och Kurator E från Uppsala....
Jag hade ju inte träffat M sen vi lämnade Uppsala så läget kändes lite spänt till en början....
Lillasyster hade ju så svårt för att vara på sjukhus så hennes ångest sa ifrån att vara med....

En grönklädd man hämtade oss och förde oss in till ett litet rum med tända ljus.....
Där på en plåtbår låg en liten blek Mela.....
Även om hon var klädd i sina egna kläder och låg under sitt eget täcke så var det inte längre vår levnadsglada, varma Mela som låg där.....
Iskall var hon och hennes fylliga läppar var bleka och tunna.....

Ändå såg hon otroligt rofylld ut som om hon liksom rättat till det trasiga skalet innan hon lämnade det....
Den sista kyssen på hennes panna var som att kyssa en isbit.......

Den här dagen var den absolut sista dagen vi fick se Mela, eller det som var kvar av henne......

Efteråt samlades vi på ett kafé för en fika innan M och E vände tillbaka till Uppsala...
Det kändes bra att träffa henne igen och de skulle komma tillbaka till begravningen...........


Kapitel 89: SÅ JÄVLA TOMT....


Vi har fått veta i efterhand att Mela fick stanna på avdelningen nästan hela natten...
De ringde till personal som stått Mela nära under den här tiden för att tala om vad som hänt....
Flera av de valde att åka in till sjukhuset för att sitta hos henne en stund....

På lördagen åkte Sonen upp med Melas favoritjeans och boots, skärp, tröja och jacka...
Hennes egen kudde och egna täcke....
En av syrrorna lovade att gå ner till bårhuset och klä henne...

På måndagen skulle ju släkten som inte hunnit träffa henne få en chans att säga farväl innan hon lades i kista....

Helgen genomled vi i dvala....
Vad gör man när man inte är hos Mela???
Hur får man dagarna att gå???

En arbetskompis kom med mat, min mamma likaså....
Aptiten var tappad sen länge så nån egen mat lagade jag inte.....

På söndagen åkte jag, Mannen och Sonen till sjukhuset för att tömma Melas rum...
De sa att det inte var bråttom men jag blev tokig av att bara gå här hemma.....

Vi fick många kramar, många fina ord men jag frös långt in i själen...
Hackade tänder och kände mig svimfärdig......

Rummet var plötsligt bara en sjukhussal....
Allt liv som Mela tillfört det var borta med henne........


Kaptiel 88: OVERKLIGT....


Vi satt länge, länge kvar vid Melas sida....
Jag trodde att hon med sin vanliga sjuka humor plötsligt skulle flina och säga "Ha ha, lurad" men inget hände...
Jag bad Dr L plocka bort alla slangar så hon äntligen blev av med de...

Vi började ringa till våra anhöriga....
Min mamma. min pappa, Mannens morfar, våra syskon....
Och med en ovanligt stadig röst berättade vi monotont vad som hänt...
Som om vi inte trodde det själv....
Min mamma slängde sig på mopeden och var uppe inom en timme....
Hon hade skickat ett namnsdagskort till Mela då det var hennes namnsdag men kunde väl inte ana att hon aldrig skulle få det......

Jag skickade ett SMS till Dr M i Uppsala...
Vi hade inte haft någon vidare kontakt sen vi lämnat Uppsala men jag förstod att Mela ändå ville att hon skulle få veta....
Naturligtvis var inte det som hänt M:s fel och jag visste lika väl att hon också mådde skit av vad som hänt....

Hon och E, kuratorn skulle komma upp efter helgen för de ville se Mela en sista gång.......
När kvällsskiftet kom var det inte medveten om vad som hade hänt och en av Melas favoritsköterskor bröt ihop totalt och blev hemkickad...

Men innan dess gjorde hon i ordning Mela med renbäddad säng och egna kläder....
Där satt vi sedan tysta Mannen och jag tills kvällen övergick i natt. 
Så svårt var det att lämna henne ensam här......
Mannen lyfte upp henne i sin famn innan vi gick och sa
"vi ses igen"


Kapitel 87: ÅTER I DÖDENS VÄNTRUM....


Klockan två på eftermiddagen var alla apparater utom syrgas och respirator bortkopplade.....
Dr L hade lovat Mela tidigare att hon inte skulle behöva ha andnöd och ångest.....
Hon blundade mest hela tiden men tittade upp och nickade till sin storebror när han och lillasyster kom in i rummet...

Jag satt vid hennes sida, höll hennes hand men pratade inte...
Lillasyster satt tätt intill och smekte hennes hand...
Vi satt nu oåterkallerligt i Dödens väntrum och väntade på att hon skulle bli inropad....
Den här gången var hon tvungen att gå in själv....

Vi som hela tiden funnits vid hennes sida vid alla undersökningar, behandlingar och operationer..
Vid glädje och sorg 0ch vid hennes födelse skulle nu behöva se henne ta det största steget själv... Det från livet....

Dr L hade ringt hem till sin familj och sagt att hon skulle bli kvar med Mela hela natten.....
Men hon hade inte räknat med Melas otroliga viljestyrka...
När hon väl hade bestämt sig skulle det vara på en gång.....

DR L gav henne med jämna mellanrum lugnande och ångestdämpande medicin annars höll hon sig i bakrunden och lät oss vara ensamma med Mela....

Melas favoritmusik spelade vi på repeat och allt var lugnt och stilla....

Ca 16.15 Fredag den 29 september 2006 öppnade hon sina vackra blåa ögon för sista gången och hennes fångade själ var fri......


Kapitel 86: VALET..........


Förmiddagen gick och Mela såg inte pigg ut... Samtidigt hade hon ett lugn i ansiktet som jag inte sett på hela tiden...
När Mannen vilade en stund vid lunchtid öppnande hon plötsligt ögonen och sa
"Mamma, jag orkar inte mera... Hämta Dr L"......

Jag frågade inte varför.... För jag visste redan svaret.....
Mannen måste ha hört hennes tysta vädjan för han som annars sover ganska tungt kom genast upp och frågade vad som hänt.....

Sköterskan ringde till Dr L som var på lunch men som skulle skynda sig......

När Dr L kom frågade hon Mela om hon visste vad som skulle hända om man tog bort dialysen och hjärtmedicinen...
Mela nickade och sa "jag vet"
"Vill du verkligen det, frågade Dr L"
"Ja för jag orkar inte mera" sa Mela....

L instruerade sköterskan som sammanbitet började koppla ur dropp och dialysen.....
Själv ringde Mannen och jag efter Sonen och Lillasyster....
Mela ville inte det först men vi sa att de måste få träffa henne en sista gång.....


Kapitel 85: DEN LUGNA NATTEN.......


Jag och Mannen hade inte lämnat Melas rum på två dygn...
Vi sov i kläderna de korta stunder vi kunde och turades om att ligga i sängen bakom skynket eller i Melas fåtölj som man kunde fälla bakåt....
Jag kände mig inte som den fräschaste som fanns och brydde mig inte nämnvärt heller...

Toalett fanns det på rummet (men ingen dusch) och vattenkokare till the hade jag tagit dit  så att vi stått och gått i samma kläder i flera dygn spelade absolut ingen roll.....

Natten till den 29 september 2006 var lugn...
Mela var vaken men inte särskilt orolig...
Jag halvlåg i fåtöljen en bit från sängen och hörde henne viska till nattpersonalen...
Allt var lugnt och stilla och jag behövde inte sitta hos henne som förr om nätterna.......

Vid sextiden bytte Mannen och jag plats så jag skulle få någon timmes sömn...
Han gick ner till kafeterian och köpte mig en smörgås under tiden...
Jag hade inte ätit på ett dygn och kände faktiskt ingen hunger heller....

Rummet andades en oförklarlig väntan......

Medans jag sov slumrade Mela tror jag, och Dr L satt i rummet och pratade med Mannen....
När jag kom upp viskade L till mig....
"Det är skört nu"........


Kapitel 84: LUFTEN UR......


Läkarna och framförallt infektionsläkarna tyckte inte att det var en katastrof att börja med dialys...
Tvärtom...
Nu kunde man pumpa i henne all medicin hon behövde utan att kroppen mådde dåligt och doktor L lovade henne till och med att hon skulle må bättre med dialys.....

Nackdelen var att hon blev sängbunden eftersom dialysslangarna inte fick riskera att veckas....
Sängläge och Melas dåliga lungor var ingen bra kombination och andningen blev rejält påverkad med ångest som följd.....
Att hjärtat inte heller mådde bra av dialys var ytterligare en sak vi fick inse fram mot torsdagen.....
Det var dags för nästa medicin.... för att inte hjärtat skulle stanna.......
Hon slutade äta....
Den näring hon fick i sig fick bli med sondnäring....
Men eftersom hon inte ville ta sina mediciner heller så var sondnäringen plus minus noll.......
Hon fick sår i rumpan av att ligga och den nya sängen med luftfylld madrass de hade beställt stod i korridoren och väntade tills man kunde lyfta henne ur sängen för att byta........


Kapitel 83: BESÖK FRÅN GÖTEBORG...


På måndag förmiddag kommer en transplantationsläkare och sjuksyrra upp från Sahlgrenska......
De ville först prata med IVA-läkarna innan de pratade med oss....
Vi var livrädda...
Tänk om de sa att Mela var för sjuk???
Vad skulle hon då se fram mot???
Hur skulle vi nånsin kunna gå in till henne och tala om det???

Tankarna åkte berg och dalbana i huvudet och jag var ömsom svimfärdig och ömsom spysjuk........
Mela hade satsat sina sista krafter på att visa att hon hade muskelkraft,något som är nödvändigt för att klara en transplantation, och att hon helhjärtat längtade efter en donator.....

Vi fick domen.....
Hon var tillräckligt "frisk" för att stå kvar på väntelistan....
De hade opererat patienter son var mycket sjukare än henne......
Vadå...kan man väcka upp döda eller??
Det var ju så jag upplevde Mela nu......

Sen for de iväg igen och sa hurtigt "när vi kommer tillbaka till Göteborg har de kanske ringt om nya lungor till dig och då ses vi ju snart igen"

Efter det mötet gick luften ur både Mela och oss....
Njurarna sviktade helt och dialysen var ofrånkomlig..........


Kapitel 82: TILLBAKA PÅ IVA......


Visst var det skillnad på rummen....
Lungavdelningen ligger på 8:e våningen och rummet hade utsikt över en stor del av staden och nästan hem...
Så nära hemma hade hon inte varit på mer än fyra månader....
Man hörde folk i korridorerna och något som kunde liknas vid vanlig vardag utanför dörrarna till Melas sal.....

Men ångesten gjorde sig påmind och med den andningssvårigheter....
Hjärtat hade börjat rusa och hon samlade på sig vätska igen.......
Jag var förtvivlad och allt som byggt upp på IVA raserades på 10 dagar på lungkliniken........
Det var kanske inte deras fel men mycket slutade fungera när hon flyttades dit......

Den 11:e dagen bestämdes det att hon skule flyttas tillbaka till IVA....
Nederlag javisst, men ändå kom den borttappade tryggheten tillbaka något........

Mela var i ett bedrövligt skick och klarade inte längre den portabla respen utan kopplades tillbaka till den stora....
Hon behövde ha mera tryck och det kunde inte den lilla ge henne längre......
På IVA fick man börja med att vätska ur henne.......
En infektion hade hon dragit på sig under tiden på lunga också så det var dags att sätta in antibiotika igen.......

Njurarna var sämre och klarade inte så höga doser av vare sig antibiotika eller smärtstillande så läkarna började diskutera dialys men avvaktade.....

Vid det här laget fanns bara förtvivlan i Melas ögon....
Jag såg att hon tappat gnistan för länge sen och hon bönade om att de skulle ringa om nya lungor..........
"Varför ringer de aldrig från Göteborg" sa hon gång på gång........

Den 22:a september ringer de från Göteborg för att diskutera med läkarna om hur hennes tillstånd är...
De vill komma upp för att göra en bedömning om hon kan stå kvar på väntelistan eller om hon är för sjuk.....
De skulle komma på måndagen.......
Mannen och jag lämnar inte ens salen nuförtiden....
Vi turas om att sova bakom ett skynke och en av oss var hela tiden med Mela......


Kapitel 81: FLYTTEN......

Personalen på IVA tyckte att Mela blev allt starkare trots att hon behövde respirator.... eller hemska tanke, tyckte de att hon var färdigbehandlad så långt det gick och att hon nu fick vänta ut sin tid på en "vanlig" avdelning för att inte ta upp en av de få platserna som fanns på IVA....
Jag vet inte om jag höll med om att hon var riktigt färdig för att vårdas på en "vanlig" avdelning men vågade inte visa min oro för Mela....
Som om hon inte märkte den ändå??

Den 4 september blev det då hastigt bestämt att hon skulle flyttas till lungavdelningen....
De hade förberett en sal med personal som skulle finnas på rummet dygnet runt och de lovade att personal och läkare från IVA skulle finnas till hands närhelst de ville.....

Mela såg liten och sammanbiten ut när det var dags för avfärd....
Så rädd och fylld med ångest att det gick att ta på den....
Hon kände lungpersonalen sen tidigare men de hade inte jobbat med en resp-patient på det här viset förr och deras osäkerhet spred sig till både Mela och mig........
Från den här dagen lämnade jag aldrig sjukhuset mera....
Jag sov i en av dagrummets sängar på nätterna och fanns tillgänglig dygnet runt........
Även Mannen tillbringade allt mera tid på sjukhuset och vi lämnade ALDRIG båda hennes rum samtidigt....


RSS 2.0