Kapitel 19: MEDVETSLÖS.......


Det var länge sen jag hade ork att skriva nåt i Melas blogg men det tar på mina krafter att se tillbaka på den jobbiga tiden. Trots att de glada perioderna var flera ligger det tunga som ett tungt ok över axlarna.

Hösten 2004 rullade på. Melan använde syrgas nattetid och vid ansträngning. Hon hade svår nattångest och var livrädd för telefonsignaler, speciellt nattetid...... De hade ju sagt på Sahlgrenska sjukhuset att de oftast ringer nattetid...
VARFÖR SÄGER MAN SÅ???


Hon pratade inte gärna om hur hon mådde, tyckte att det var nog ändå för oss andra.... förstås...

andra gick före henne när det gällde allt...


Hon åt sömntabletter och lugnande men blev bara speedad....

Jag tillbringade flera nätter på en madrass i hennes rum för att finnas till hands men inget hjälpte hennes svåra

ångest.


En morgon i november hördes konstiga ljud från hennes rum och när jag kom in låg hon blek och grå i sängen.

Medvetslös och oåtkomlig......

Jag skrek till hennes storebror att ringa ambulans och till hennes syster att ringa sin pappa....

Jag fungerade som en robot men tyckte det dröjde evigheter innan ambulansen kom....

Hon kvicknade till på akuten och hade inte en aning om vad som hänt eller var hon var

Hon hamnade till en början på hjärtintensiven då man inte riktigt vet vad som utlöst tillståndet....
Efter några dagar kom hon till lungkliniken och var inlagd ett längre tag...
Man hittade ingen riktig orsak utan trodde att det kunde vara något slags epeleptiskt anfall och medicinerade mot det..
Ytterligare piller till den aldrig sinande medicinlistan....

Envis som en åsna var hon och skulle ALDRIG missa en silverkurskväll så hon KRÄVDE att få permis de kvällarna...
Ingen läkare i världen kunde få henne att ändra sig så varje tisdagskväll de närmaste veckorna hämtade en taxi oss vid sjukhuset och vi for iväg på våra kurser.....


RSS 2.0