ROCKBITCHEN

På de här sidorna hittar du berättelsen om Mela....
Här får du följa hennes liv och den sista tiden i livet genom mina dagböcker.....
Hon älskade att stå framför kameran men inte det sista året..
Därför har jag med hänsyn till henne INTE lagt ut några bilder från den tiden.....

Livet GÅR att gå vidare i..
Det var hennes uttryckliga önskan att vi skulle leva åt henne och vara glada...
Vi försöker men visa dagar är värre än andra.....
Jag bär med mig Mela i allt jag gör.....
Min röst har fått en helt annan känsla med henne i hjärtat...
Våra tankar är lite snällare och vi har upptäckt att livet är det enda vi inte klarar oss utan....

Vill du läsa berättelsen om Mela så kom ihåg att börja bakifrån...
Från kapitel 1...

Här sätter jag punkt för Rockbitchen som aldrig slutade rocka

Vi vaknade tidigt fredag den 13 oktober..
Solen sken och det var kallt i luften......
Klockan 10 åkte vi till kyrkan och kom samtidigt med prästen...
Han kramade om oss och sa att det var för jävligt det som hänt...
Han har massor i sitt bagage själv och är en otrolig människa...

Lillasyster skulle sjunga för Mela...
Det hade hon lovat när hon sjöng för henne på hennes 20-årsdag...
Den egna sången hon skrivit tillägnad sin storasyster...
Mela blev så glad att hon glatt utbrast:
"Åååå, den vill jag att du sjunger på min begravning....." som om det var nåt man tänkte på då......

Men lillasyster då 16 år hade lagt det på minne och ville hålla sitt ord..
Vi sa att om det inte kändes rätt i kyrkan kunde hon låta bli då vi tagit en CD-inspelning med på samma låt..
Mela skulle ju få den i alla fall.....
Men hon stod på sig och vi gick in i kyrkan för att hon skulle få köra igenom den med min pianist.....

Begravningsbyrån var där och hade redan placerat kistan i kyrkan...
Så overklig var känslan av att Mela faktiskt låg i den...
Jag smekte den vackra trävita kistan med gröna bladdekorationer och ett hjärta av mörkt röda, på gränsen till svarta rosor......
Mela älskade massivt trä och jag tror att hon var nöjd med den kista vi valt...
Blommor var inte hennes grej men det gröna bladen med gula fjärilar i accepterade hon säkert......
Rosenhjärtat var vår kärleksförklaring till henne....

Strax före 11 började kyrkan fyllas av folk...
Släktingar, klasskompisar, vänner, samt läkare och sjuksyrror från Intensivvårdavdelningen...
Förmodligen är dödsfall vardagsmat på deras jobb så Mela måste ha berört de otroligt mycket den tid hon var hos de.....
Dr M och kurator E från Uppsala kom naturligtvis också och det hela kunde börja....
Evanecens, Ozzy Osbourne, Peter Cetera, Eva Cassidy spelade och sjöng i den vackra träkyrkan...
Lillasyster sjöng med sån känsla att håret reste sig på kroppen.....
Stadig på rösten genom hela låten men bröt ihop totalt efteråt.....
Hon hade gjort vad Mela önskade och släppte sen alla känslor lös.....

Prästen pratade, jag pratade, kön ringlade sig lång runt kistan för att lägga ner en blomma och sen var liksom det hela över.......
Nästa gång vi skulle vara i närheten av Mela skulle hon bara vara aska i en urna......

Vi åkte till lokalen och bjöd på smörgåstårta...
Prästen stod mitt i lokalen och skar tårtbitar åt höger och vänster...
Nästan 100 personer var det......
Den dämpade stämningen i kyrkan var utbytt till glada minnen och historier om Mela....
Hennes musik ljöd genom rummet och bildspelen rullade på......
Minnesboken var snart fylld av hälsningar och minnen och efter ett par timmar var det slut......

Hjärtat var slut, hjärnan var slut, det fanns bara en stor, mörk tomhet kvar inuti.....
Jag hade jobbat så hårt för den här dagen, den här "festen" som Mela längtat till så länge att kroppen liksom dog när den var över.......

Vi städade under tystnad...
Det var många som hjälptes åt...
Vi åkte hem och allt var över...................

I klippet nedanför kan ni höra Lillasysters (då 16 år) sång
som hon skrivit till Mela i 20-årspresent...
Den bandades utifall hon inte skulle klara av att sjunga live, vilket hon ju gjorde
Bilderna är från begravningen och ur Melas bildmappar......

Dagen innan begravningen hade vi fullt upp.... Hämtade blomdekorationer, handlade, dukade i lokalen och gjorde smörgåstårtor.....
Ställde dit Melas dator och gjorde bildspel till hennes musik....
Jag stod en lång stund vid hennes foton och lyssnade på hennes musik....
Det var som om jag långsamt förstod att hon aldrig mera skulle komma hem...

Känslan var obeskrivlig.....
Jag hade begravt mig i jobb de här veckorna och paniken växte i mig när jag insåg att i morgon har jag gjort allt jag har kunnat för Mela.....
Hur ska livet nånsin kunna gå vidare på samma sätt igen?

Med en sista blick på dukningen lämnade vi lokalen och inväntande morgondagen............