Kapitel 48: TRISTESS & HOPP.....

Dagarna på CIVA var långa, händelselösa och jobbiga...
Det var jobbigt INNAN jag släpptes in, jobbigt att se hopplösheten hos Mela, jobbigt att hela tiden strida för hennes rättigheter och otroligt jobbigt att gå därifrån på kvällen...
Jag hade ju ialla fall kommit på att när de väl släppte in mig vid 10 kunde de inte göra nåt åt att jag var där inne så jag stannade tills hon hade somnat för natten....

Det är MITT barn och hon bestämmer själv om jag ska vara där eller inte......

Vi jobbade med musklerna, sjukgymnast kom en gång per dag och däremellan jobbade jag med henne....
Inte bara för träningens skull utan också för tristessens skull.....
Här fanns ingenting att lyssna på (radio, musik) och ingenting att titta på......
Hon fick inget lugnare enkelrum för där kunde man inte koppla dialysmaskinen, och i sängarna runt omkring med vikskärmar emellan låg nersövda människor i respirator....
Apparater larmade, personal sprang, telefoner ringde, lampor lyste, HELA DYGNEN.....

De ville att hon skulle börja urträningen ur respiratorn men hon fick sån panik....
Andningsmusklerna var ju också kraftigt reducerade och lungorna var dåliga sen tidigare......

De började prata om att flytta henne till en annan intensivvårdavdelning THIVA (Thoraxintensiven) och jag gick tillsammans med en CF-sköterska dit på besök....
Här skulle Mela få ett eget rum, med utsikt mot stadsparken.....
Det skulle vara lugn och ro och hon skulle få träna ur i sin egen takt.....
Vi skulle få vara här NÄR vi ville och det lät äntligen som om de lyssnade på oss....


RSS 2.0