Kapitel 60: UTSLÄNGD.......

Söndag 11/6

Jag har återigen varit själv i natt.
I ett pyttelitet vindsrum på hotellet...
Blev egentligen "utslängd" från rummet igår då de hade sagt till sjuksystern på CF-mottagningen att det var fullt på hotellet från och med lördagen...
Ingen hade sagt nåt till mig och de ringde från hotellet till sjukhuset och bad mig plocka ur rummet....

Svärande och med tårarna rinnade (det behövdes inte mycket nu) vände jag åter till hotellet för att plocka ihop...
Frågade om jag kunde få ställa väskan i receptionen under dagen eftersom den var för tung att släpa med sig till sjukhuset utan bil....
Frågande också om jag fick använda vindsrummet en natt till eftersom ingen jobbar på CF-mottagningen under helgerna.
Det kändes som jag fick tigga och be men vad skulle jag göra?
Fan vad jag hatar att vara ensam här och behöva ordna allting själv...
Var skulle jag nu ta vägen???
Sjukhuset har ju inga anhörigrum....

Framme hos Melan duktigt försenad av allt strul bröt jag nästan ihop när jag såg nattens värden. Hon var återigen jättetrött och syresättningen nådde knappt 90 (95-98 borde hon ha) vilket gjorde det extremt jobbigt med andningen...
Jag pratade med läkaren och ville att de återigen skulle höja värdena OCH syrgasen i respen. För att få ner koldioxidvärdet som hon blir så trött av och för att det ska gå lättare att andas.
Jag vill också att han skriver in i hennes journal att hon INTE ska ha annat lugnade än Xanor och Zoloft...

Melan sov hela dagen så nån träning blev det inte idag heller......
Återigen känns det så hopplöst..
Kommer hon någonsin härifrån???



RSS 2.0