Kapitel 94: DEN SISTA DAGEN......

Vi vaknade tidigt fredag den 13 oktober..
Solen sken och det var kallt i luften......
Klockan 10 åkte vi till kyrkan och kom samtidigt med prästen...
Han kramade om oss och sa att det var för jävligt det som hänt...
Han har massor i sitt bagage själv och är en otrolig människa...

Lillasyster skulle sjunga för Mela...
Det hade hon lovat när hon sjöng för henne på hennes 20-årsdag...
Den egna sången hon skrivit tillägnad sin storasyster...
Mela blev så glad att hon glatt utbrast:
"Åååå, den vill jag att du sjunger på min begravning....." som om det var nåt man tänkte på då......

Men lillasyster då 16 år hade lagt det på minne och ville hålla sitt ord..
Vi sa att om det inte kändes rätt i kyrkan kunde hon låta bli då vi tagit en CD-inspelning med på samma låt..
Mela skulle ju få den i alla fall.....
Men hon stod på sig och vi gick in i kyrkan för att hon skulle få köra igenom den med min pianist.....

Begravningsbyrån var där och hade redan placerat kistan i kyrkan...
Så overklig var känslan av att Mela faktiskt låg i den...
Jag smekte den vackra trävita kistan med gröna bladdekorationer och ett hjärta av mörkt röda, på gränsen till svarta rosor......
Mela älskade massivt trä och jag tror att hon var nöjd med den kista vi valt...
Blommor var inte hennes grej men det gröna bladen med gula fjärilar i accepterade hon säkert......
Rosenhjärtat var vår kärleksförklaring till henne....

Strax före 11 började kyrkan fyllas av folk...
Släktingar, klasskompisar, vänner, samt läkare och sjuksyrror från Intensivvårdavdelningen...
Förmodligen är dödsfall vardagsmat på deras jobb så Mela måste ha berört de otroligt mycket den tid hon var hos de.....
Dr M och kurator E från Uppsala kom naturligtvis också och det hela kunde börja....
Evanecens, Ozzy Osbourne, Peter Cetera, Eva Cassidy spelade och sjöng i den vackra träkyrkan...
Lillasyster sjöng med sån känsla att håret reste sig på kroppen.....
Stadig på rösten genom hela låten men bröt ihop totalt efteråt.....
Hon hade gjort vad Mela önskade och släppte sen alla känslor lös.....

Prästen pratade, jag pratade, kön ringlade sig lång runt kistan för att lägga ner en blomma och sen var liksom det hela över.......
Nästa gång vi skulle vara i närheten av Mela skulle hon bara vara aska i en urna......

Vi åkte till lokalen och bjöd på smörgåstårta...
Prästen stod mitt i lokalen och skar tårtbitar åt höger och vänster...
Nästan 100 personer var det......
Den dämpade stämningen i kyrkan var utbytt till glada minnen och historier om Mela....
Hennes musik ljöd genom rummet och bildspelen rullade på......
Minnesboken var snart fylld av hälsningar och minnen och efter ett par timmar var det slut......

Hjärtat var slut, hjärnan var slut, det fanns bara en stor, mörk tomhet kvar inuti.....
Jag hade jobbat så hårt för den här dagen, den här "festen" som Mela längtat till så länge att kroppen liksom dog när den var över.......

Vi städade under tystnad...
Det var många som hjälptes åt...
Vi åkte hem och allt var över...................

I klippet nedanför kan ni höra Lillasysters (då 16 år) sång
som hon skrivit till Mela i 20-årspresent...
Den bandades utifall hon inte skulle klara av att sjunga live, vilket hon ju gjorde
Bilderna är från begravningen och ur Melas bildmappar......





Kommentarer
Postat av: Sanna

Jag har precis läst igenom alla 94 inlägg (på en dag!) och vill bara säga tack för att du delat med dig av din berättelse. Jag önskar jag kunde säga något fint och meningsfullt om er sorg, men det är så svårt att förklara i ord. Dessutom tror jag många ord förlorar sin mening om man hör dem för ofta. Jag vill egentligen bara säga att jag har "följt med på resan" med dig och Mela. Jag har skrattat, gråtit och känt mig frustrerad. Många saker har jag känt igen från mitt eget liv (min syster har varit in och ut på sjukhus). Tack för att jag fick "lära känna" Mela. x

2009-11-13 @ 17:19:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0