ROCKBITCHEN

Vi valde kista, kistdekoration som blev en utmaning för blomaffären eftersom inte Mela gillade blommor, bokade lokal, Mannen ringde den enda präst vi kunde tänka oss att ha. Han var en vän till familjen och hade för 21 år sen döpt Mela....
Han var numera pensionär men fullbokad för olika engagemang en lång tid framöver....
Trots det så hade han faktiskt en lucka just den dagen och lovade att komma trots att han bodde ett femtontal mil från vår stad...

Vi ville inte ha någon kantor..
Och inga psalmer......
Vi ville att den musik som spelades skulle vara den orginalmusik som Mela gillade...
Prästen tyckte att vi kunde ha en liten psalm för att lätta upp stämningen som han sa, men vi vägrade....

Jag satt i telefon stora delar av dagarna och ville verkligen att det skulle bli en perfekt "fest" för Mela...
Nånting hon skulle digga uppe i Rockbitch-himlen........

Jag samlade foton från hennes stora bildbank, gjorde kort och tavlor och grät mig genom nätterna......

På måndag eftermiddag samlades en grupp människor i sorg utanför sjukhuskapellets entre....
Det var Mannen, Sonen och jag, min mamma, pappa, svärmor, en arbetskamrat samt Dr M och Kurator E från Uppsala....
Jag hade ju inte träffat M sen vi lämnade Uppsala så läget kändes lite spänt till en början....
Lillasyster hade ju så svårt för att vara på sjukhus så hennes ångest sa ifrån att vara med....

En grönklädd man hämtade oss och förde oss in till ett litet rum med tända ljus.....
Där på en plåtbår låg en liten blek Mela.....
Även om hon var klädd i sina egna kläder och låg under sitt eget täcke så var det inte längre vår levnadsglada, varma Mela som låg där.....
Iskall var hon och hennes fylliga läppar var bleka och tunna.....

Ändå såg hon otroligt rofylld ut som om hon liksom rättat till det trasiga skalet innan hon lämnade det....
Den sista kyssen på hennes panna var som att kyssa en isbit.......

Den här dagen var den absolut sista dagen vi fick se Mela, eller det som var kvar av henne......

Efteråt samlades vi på ett kafé för en fika innan M och E vände tillbaka till Uppsala...
Det kändes bra att träffa henne igen och de skulle komma tillbaka till begravningen...........

Vi har fått veta i efterhand att Mela fick stanna på avdelningen nästan hela natten...
De ringde till personal som stått Mela nära under den här tiden för att tala om vad som hänt....
Flera av de valde att åka in till sjukhuset för att sitta hos henne en stund....

På lördagen åkte Sonen upp med Melas favoritjeans och boots, skärp, tröja och jacka...
Hennes egen kudde och egna täcke....
En av syrrorna lovade att gå ner till bårhuset och klä henne...

På måndagen skulle ju släkten som inte hunnit träffa henne få en chans att säga farväl innan hon lades i kista....

Helgen genomled vi i dvala....
Vad gör man när man inte är hos Mela???
Hur får man dagarna att gå???

En arbetskompis kom med mat, min mamma likaså....
Aptiten var tappad sen länge så nån egen mat lagade jag inte.....

På söndagen åkte jag, Mannen och Sonen till sjukhuset för att tömma Melas rum...
De sa att det inte var bråttom men jag blev tokig av att bara gå här hemma.....

Vi fick många kramar, många fina ord men jag frös långt in i själen...
Hackade tänder och kände mig svimfärdig......

Rummet var plötsligt bara en sjukhussal....
Allt liv som Mela tillfört det var borta med henne........

Vi satt länge, länge kvar vid Melas sida....
Jag trodde att hon med sin vanliga sjuka humor plötsligt skulle flina och säga "Ha ha, lurad" men inget hände...
Jag bad Dr L plocka bort alla slangar så hon äntligen blev av med de...

Vi började ringa till våra anhöriga....
Min mamma. min pappa, Mannens morfar, våra syskon....
Och med en ovanligt stadig röst berättade vi monotont vad som hänt...
Som om vi inte trodde det själv....
Min mamma slängde sig på mopeden och var uppe inom en timme....
Hon hade skickat ett namnsdagskort till Mela då det var hennes namnsdag men kunde väl inte ana att hon aldrig skulle få det......

Jag skickade ett SMS till Dr M i Uppsala...
Vi hade inte haft någon vidare kontakt sen vi lämnat Uppsala men jag förstod att Mela ändå ville att hon skulle få veta....
Naturligtvis var inte det som hänt M:s fel och jag visste lika väl att hon också mådde skit av vad som hänt....

Hon och E, kuratorn skulle komma upp efter helgen för de ville se Mela en sista gång.......
När kvällsskiftet kom var det inte medveten om vad som hade hänt och en av Melas favoritsköterskor bröt ihop totalt och blev hemkickad...

Men innan dess gjorde hon i ordning Mela med renbäddad säng och egna kläder....
Där satt vi sedan tysta Mannen och jag tills kvällen övergick i natt. 
Så svårt var det att lämna henne ensam här......
Mannen lyfte upp henne i sin famn innan vi gick och sa
"vi ses igen"

Klockan två på eftermiddagen var alla apparater utom syrgas och respirator bortkopplade.....
Dr L hade lovat Mela tidigare att hon inte skulle behöva ha andnöd och ångest.....
Hon blundade mest hela tiden men tittade upp och nickade till sin storebror när han och lillasyster kom in i rummet...

Jag satt vid hennes sida, höll hennes hand men pratade inte...
Lillasyster satt tätt intill och smekte hennes hand...
Vi satt nu oåterkallerligt i Dödens väntrum och väntade på att hon skulle bli inropad....
Den här gången var hon tvungen att gå in själv....

Vi som hela tiden funnits vid hennes sida vid alla undersökningar, behandlingar och operationer..
Vid glädje och sorg 0ch vid hennes födelse skulle nu behöva se henne ta det största steget själv... Det från livet....

Dr L hade ringt hem till sin familj och sagt att hon skulle bli kvar med Mela hela natten.....
Men hon hade inte räknat med Melas otroliga viljestyrka...
När hon väl hade bestämt sig skulle det vara på en gång.....

DR L gav henne med jämna mellanrum lugnande och ångestdämpande medicin annars höll hon sig i bakrunden och lät oss vara ensamma med Mela....

Melas favoritmusik spelade vi på repeat och allt var lugnt och stilla....

Ca 16.15 Fredag den 29 september 2006 öppnade hon sina vackra blåa ögon för sista gången och hennes fångade själ var fri......

Förmiddagen gick och Mela såg inte pigg ut... Samtidigt hade hon ett lugn i ansiktet som jag inte sett på hela tiden...
När Mannen vilade en stund vid lunchtid öppnande hon plötsligt ögonen och sa
"Mamma, jag orkar inte mera... Hämta Dr L"......

Jag frågade inte varför.... För jag visste redan svaret.....
Mannen måste ha hört hennes tysta vädjan för han som annars sover ganska tungt kom genast upp och frågade vad som hänt.....

Sköterskan ringde till Dr L som var på lunch men som skulle skynda sig......

När Dr L kom frågade hon Mela om hon visste vad som skulle hända om man tog bort dialysen och hjärtmedicinen...
Mela nickade och sa "jag vet"
"Vill du verkligen det, frågade Dr L"
"Ja för jag orkar inte mera" sa Mela....

L instruerade sköterskan som sammanbitet började koppla ur dropp och dialysen.....
Själv ringde Mannen och jag efter Sonen och Lillasyster....
Mela ville inte det först men vi sa att de måste få träffa henne en sista gång.....

Jag och Mannen hade inte lämnat Melas rum på två dygn...
Vi sov i kläderna de korta stunder vi kunde och turades om att ligga i sängen bakom skynket eller i Melas fåtölj som man kunde fälla bakåt....
Jag kände mig inte som den fräschaste som fanns och brydde mig inte nämnvärt heller...

Toalett fanns det på rummet (men ingen dusch) och vattenkokare till the hade jag tagit dit  så att vi stått och gått i samma kläder i flera dygn spelade absolut ingen roll.....

Natten till den 29 september 2006 var lugn...
Mela var vaken men inte särskilt orolig...
Jag halvlåg i fåtöljen en bit från sängen och hörde henne viska till nattpersonalen...
Allt var lugnt och stilla och jag behövde inte sitta hos henne som förr om nätterna.......

Vid sextiden bytte Mannen och jag plats så jag skulle få någon timmes sömn...
Han gick ner till kafeterian och köpte mig en smörgås under tiden...
Jag hade inte ätit på ett dygn och kände faktiskt ingen hunger heller....

Rummet andades en oförklarlig väntan......

Medans jag sov slumrade Mela tror jag, och Dr L satt i rummet och pratade med Mannen....
När jag kom upp viskade L till mig....
"Det är skört nu"........

Läkarna och framförallt infektionsläkarna tyckte inte att det var en katastrof att börja med dialys...
Tvärtom...
Nu kunde man pumpa i henne all medicin hon behövde utan att kroppen mådde dåligt och doktor L lovade henne till och med att hon skulle må bättre med dialys.....

Nackdelen var att hon blev sängbunden eftersom dialysslangarna inte fick riskera att veckas....
Sängläge och Melas dåliga lungor var ingen bra kombination och andningen blev rejält påverkad med ångest som följd.....
Att hjärtat inte heller mådde bra av dialys var ytterligare en sak vi fick inse fram mot torsdagen.....
Det var dags för nästa medicin.... för att inte hjärtat skulle stanna.......
Hon slutade äta....
Den näring hon fick i sig fick bli med sondnäring....
Men eftersom hon inte ville ta sina mediciner heller så var sondnäringen plus minus noll.......
Hon fick sår i rumpan av att ligga och den nya sängen med luftfylld madrass de hade beställt stod i korridoren och väntade tills man kunde lyfta henne ur sängen för att byta........

På måndag förmiddag kommer en transplantationsläkare och sjuksyrra upp från Sahlgrenska......
De ville först prata med IVA-läkarna innan de pratade med oss....
Vi var livrädda...
Tänk om de sa att Mela var för sjuk???
Vad skulle hon då se fram mot???
Hur skulle vi nånsin kunna gå in till henne och tala om det???

Tankarna åkte berg och dalbana i huvudet och jag var ömsom svimfärdig och ömsom spysjuk........
Mela hade satsat sina sista krafter på att visa att hon hade muskelkraft,något som är nödvändigt för att klara en transplantation, och att hon helhjärtat längtade efter en donator.....

Vi fick domen.....
Hon var tillräckligt "frisk" för att stå kvar på väntelistan....
De hade opererat patienter son var mycket sjukare än henne......
Vadå...kan man väcka upp döda eller??
Det var ju så jag upplevde Mela nu......

Sen for de iväg igen och sa hurtigt "när vi kommer tillbaka till Göteborg har de kanske ringt om nya lungor till dig och då ses vi ju snart igen"

Efter det mötet gick luften ur både Mela och oss....
Njurarna sviktade helt och dialysen var ofrånkomlig..........

Visst var det skillnad på rummen....
Lungavdelningen ligger på 8:e våningen och rummet hade utsikt över en stor del av staden och nästan hem...
Så nära hemma hade hon inte varit på mer än fyra månader....
Man hörde folk i korridorerna och något som kunde liknas vid vanlig vardag utanför dörrarna till Melas sal.....

Men ångesten gjorde sig påmind och med den andningssvårigheter....
Hjärtat hade börjat rusa och hon samlade på sig vätska igen.......
Jag var förtvivlad och allt som byggt upp på IVA raserades på 10 dagar på lungkliniken........
Det var kanske inte deras fel men mycket slutade fungera när hon flyttades dit......

Den 11:e dagen bestämdes det att hon skule flyttas tillbaka till IVA....
Nederlag javisst, men ändå kom den borttappade tryggheten tillbaka något........

Mela var i ett bedrövligt skick och klarade inte längre den portabla respen utan kopplades tillbaka till den stora....
Hon behövde ha mera tryck och det kunde inte den lilla ge henne längre......
På IVA fick man börja med att vätska ur henne.......
En infektion hade hon dragit på sig under tiden på lunga också så det var dags att sätta in antibiotika igen.......

Njurarna var sämre och klarade inte så höga doser av vare sig antibiotika eller smärtstillande så läkarna började diskutera dialys men avvaktade.....

Vid det här laget fanns bara förtvivlan i Melas ögon....
Jag såg att hon tappat gnistan för länge sen och hon bönade om att de skulle ringa om nya lungor..........
"Varför ringer de aldrig från Göteborg" sa hon gång på gång........

Den 22:a september ringer de från Göteborg för att diskutera med läkarna om hur hennes tillstånd är...
De vill komma upp för att göra en bedömning om hon kan stå kvar på väntelistan eller om hon är för sjuk.....
De skulle komma på måndagen.......
Mannen och jag lämnar inte ens salen nuförtiden....
Vi turas om att sova bakom ett skynke och en av oss var hela tiden med Mela......

Personalen på IVA tyckte att Mela blev allt starkare trots att hon behövde respirator.... eller hemska tanke, tyckte de att hon var färdigbehandlad så långt det gick och att hon nu fick vänta ut sin tid på en "vanlig" avdelning för att inte ta upp en av de få platserna som fanns på IVA....
Jag vet inte om jag höll med om att hon var riktigt färdig för att vårdas på en "vanlig" avdelning men vågade inte visa min oro för Mela....
Som om hon inte märkte den ändå??

Den 4 september blev det då hastigt bestämt att hon skulle flyttas till lungavdelningen....
De hade förberett en sal med personal som skulle finnas på rummet dygnet runt och de lovade att personal och läkare från IVA skulle finnas till hands närhelst de ville.....

Mela såg liten och sammanbiten ut när det var dags för avfärd....
Så rädd och fylld med ångest att det gick att ta på den....
Hon kände lungpersonalen sen tidigare men de hade inte jobbat med en resp-patient på det här viset förr och deras osäkerhet spred sig till både Mela och mig........
Från den här dagen lämnade jag aldrig sjukhuset mera....
Jag sov i en av dagrummets sängar på nätterna och fanns tillgänglig dygnet runt........
Även Mannen tillbringade allt mera tid på sjukhuset och vi lämnade ALDRIG båda hennes rum samtidigt....

Augusti månad rann sakta bort och en av de sista dagarna av denna månad ville Mela så otroligt gärna handla födelsedagspresent till sin bror.....
Vi sa till henne att vi kunde ordna med transport och personal så att vi skulle kunna åka till köpcentret men hon vågade inte....
Efter den senaste påfrestande utflykten fick hon sån ångest att det inte var värt det sa hon....

Men i datorernas tid kan man köpa kläder på nätet så hon loggande in och beställde...
Sedan åkte jag till köpcentret och hämtade ut paketen åt henne....
Vi köpte tårta och hade kalas för honom i Melas imtensivvårdsrum...
Bland pipande apparater och steril miljö försökte vi skapa något som liknade en normal familjefest....
Helt absurt egentligen men ändå fullt normalt i vår värld just då...........

Mela hade en enorm fingertoppskänsla av vad hennes bror klädde i... Själv var han inte ett dugg intresserad av kläder men var överlycklig för sina paket....
Jeansen använder han än idag trots att det är välslitna vid det här laget........
När kalaset var över hade sommaren gått över till höst och det var september........

Efter stadsfesten ville hon inte ge sig ut på några längre promenader utan vi höll oss mest omkring sjukhuset...
Jag vet inte om hon egentligen accepterade den bärbara respen...Hon ville för det mesta ha den stora trots att hon blev rumsbunden då..

Dagarna gick och såg ungefär likadana ut...
Jag kom upp vid åttatiden, hjälpte henne med morgontvätt och påklädning... Komma ur sängen och kanske äta något....
Vi tittade på TV, tränade, sov en stund, lyssnade på musik och pratade.... Hon hade vid det här laget blivit oerhört skicklig på att kommunicera ljudlöst....

Fram mot natten när hon somnat gick jag genom tysta korridorer med mina egna tankar för att åka hemåt.....
Kvällarna var mörka och varma även om man anade att hösten var på gång.....
Fanns det verkligen ett liv utanför sjukhusets sterila värld???
Under den här tiden kom jag ifrån allt som över huvud taget betytt något för mig tidigare.....
Musiken, vänner, jobb, hemmet....
Mina ensamma tankar var ofta mörka och jag sörjde allt som Mela inte kunde göra....
Var det ett liv att ligga så här???
Mina tankar snuddade oftare och oftare vid döden men det kändes så tabu att jag inte vågade dela de med någon.....