Kapitel 46: FUNDERINGAR.....


Det finns inget patienthotell i Uppsala....
Istället bokas man som anhörig in på olika "vanliga" hotell i stan efter tillgång, och under de första två veckorna "flyttade" jag tre gånger...
Ingen tillgång till tvätt, ingen tillgång till att laga egen mat och bitvis långa avstånd till sjukhuset gjorde hotell-livet till ett nödvändigt ont bara....

Det var oerhört dyrt att äta ute varje dag även om jag tappat aptiten fullständigt här nere så försökte jag tvinga i mig nåt åtminstone en gång om dagen....
Nätterna var värst....Jag sov inte en hel natt på hela sommaren.......
Tillbringade hellre timme efter timme i Dödens väntrum i väntan på att få komma in till Mela än nån annanstans....

Beundrade hennes styrka i allt hon gick igenom och allt hon fick utstå....
Mela var en oerhörd integritetsperson som verkligen hatade att bli ömkad....
Hon ville till vilket pris som helst klara sig själv och jag förstår hennes känsla att vara helt utlämnad till andra....

Hon hade efter blodförgiftningarna fått vad man kallar IVA-sjukan, som innebär att musklerna i kroppen inte klarar av att bära kroppen...
Hon kunde inte ens vicka på tårna eller höja ett finger....
Det var som om hon var förlamad liksom...

Att inte kunna andas själv, tvätta sig, borsta tänderna, äta, att inte kunna sätta sig upp, inte kunna prata, (tracken i halsen gjorde att hon bara kunde viska, det kom inget ljud ur munnen) gjorde att hon tappade livslusten....
Det tillsammans med CIVAS opersonliga lokaler och  flera osympatiska sköterskor gjorde att hon tappade stinget...
Jag tror att det var här hon gav upp.........


RSS 2.0