ROCKBITCHEN

Vi började på silversmideskurs jag och Michaela........
Jag har aldrig varit intresserad av småpickel men hon hade ett tålamod utan like......
Hon älskade att utmana silverplåt med sågblad tunt som en synål och trots att hon var så darrhänt skapade hon fantastiska smycken....



Rolling Stones kända tunga i silverplåt....
Detta är ett halssmycke och ca 35mm högt



Det här projektet blev hennes sista och hon hann inte avsluta det..
En armbandslänk med en oxiderad dödskalle..
Ringarna till länken är gjord av silvertråd som rullats kring en tunn strumpsticka och sedan sågats isär
Sen länkar man de en och en i ett möster för att få till armlänken..
Pyssligt värre......


Ingenting fick hindra henne från att komma iväg på tisdagskvällarna och till slut tyckte även jag att det var roligt.
Silvret var dyrt men jag använde tråd i mina smycken istället för det var billigare. så att Michaela fick jobba med det hon ville.

Vid det här laget hade jag stridit mig till  att få jobba som personlig assistent istället för att vara sjukskriven.
Försäkringskassan hade börjat opponera sig mot min sjukskrivning eftersom det inte var jag som var sjuk..........
Jag hade laddat och förberett Michaela på att tongångarna kunde bli hårda....
Men hon skulle även veta att jag ALDRIG skulle sätta henne i klistret utan hellre säga upp mig från mitt jobb.
Jag lovade att så länge hon behövde mig skulle jag finnas där...
Då lovade hon mig att ta hand om mig när jag blev gammal och senil.............

Vi fick rätt mot försäkringskassan och jag blev projektanställd som personlig assistent så länge behovet fanns och det var skönt...........

Under den här hösten (-04) var Michaelas försämring så märkbar..... Hon använde syrgas dygnet runt, hon åt mera kortison som fick henne att svälla upp i ansiktet, hon började tappa hår..... Hennes långa hår fick bytas ut till kortare, uppklippta varianter. Hon vägrade dock att sluta färga det....Var man Rockbitch så var man, och då SKULLE håret vara svart.... 

Vi blev ett sammansvetsat par Michaela och jag...... Vi stretade på med vardagen som bestod av medicinering, sjukgymnastik, läkarbesök och shoppingrundor....
Andningen hade blivit sämre ganska drastiskt och hennes läkare tyckte att hon skulle prova på att använda syrgas för att känna om det blev lättare....åtminstone vid ansträngning.......

Efteråt har jag ju förstått at hon använde allt högre doser Ketogan somockså är andningshämmande i redan dåliga lungor... Till en början sa hon ju att hon hade ont så det var därför hon var tvungen att ta den oftare. Men till slut var hon helt beroende av den och behövde högre doser. Hon började hamstra ampuller för att kunna ta själv mellan de gånger jag gav henne. Ofta flera gånger varje natt när ångesten var som störst och vi andra sov.....
Till detta nekade hon och det slutade med att vi fick sätta lås på medicinskåpen......

Till slut uppträdde hon som en missbrukare....... Pupillerna var stora och händerna skakade...
Jag försökte att trappa ner doserna genom att späda ut de men det hjälpte föga.......

Under det första året på väntelistan var det som att vända på en hand med hennes tillstånd. Från att ha varit en självgående tjej som klarat det mesta själv blev hon allt sjukare..
Om det berodde på att sjukdomen helt enkelt tog ut sin rätt eller Ketoganmissbruket och ångesten, så gjorde det i allafall henne till en spillra av sitt forna jag...
Den sociala tjej som älskade uppmärksamhet avskärmade sig mer och mer.
Pojkvännen fanns vid hennes sida och Michaela sa ofta till honom att hon beundrade att han orkade vara kvar.....
Deras förhållande hade ju precis börjat när hon hamnade på sjukhuset första gången, och han tillbringade varje kväll där med henne.

När hon blev syrgasberoende blev hon ju också mera hemmabunden och det begränsade deras möjligheter till ensamhet.....

När vi kom hem från Göteborg och blivit utskriven från sjukhuset i vår stad, kändes det lite som om vi kunde gå tillbaka till det "gamla vanliga" igen..... Jag förberedde mig på att kanske under hösten kunna börja jobba igen.
Vi fortsatte att åka till Uppsala minst en gång i veckan och det gick ju ganska fort med tåg....



I och med att Michaela hamnat på väntelista för transplantation fick hon inte utsättas för stora infektionsrisker. Hur skulle det bli om hon råkade vara sjuk när de ringde om en donator?
Så vi åkte 1:a klassbiljett eftersom dessa vagnar inte rymde så många passagerare... Det var mest Kostymnissar med portfölj som var på väg till Stockholm... Uttråkade såg de ut och gjorde inte en min av hur vad de tyckte och tänkte..

Michaela älskade att provocera såna människor och levde ut sin show fullkomligt...



Eftersom hon var så morgontrött brukade hon inhalera sina mediciner på tåget. Hon hade en liten laddningsbar inhalator med formen av en pingvin.. Man hällde i medicinerna i hatten och inhalerade sedan i munstycket som satt på hatten... Den kallade hon för Bosse....
Den var väl egentligen tänkt för små barn men Michaela gillade att synas... Hon gjorde aldrig nån hemlighet av sin sjukdom...
Medicinen kunde "spruta" ur hatten om det vr för mycket och då sa Michaela...
"J-a Bosse spottar på mig......"

Kostymnissarna sneglade misstänksamt på Michaela men rörde inte med en min vad de tänkte...



Plötsligt såg jag f-n flyga i Michaela och hon sa högt och tydligt..." Snälla övervakaren kan du inte lossa lite på fotbojan, den klämmer så"..... Plötsligt blev Kostymnissarnas Dagens industri väldigt intressant.... Och jag ville dra i nödbromsen och kliva av....

Våra resor till och från Uppsala var alltid full av upptåg även om Kostymnissarna kände igen oss eftersom vi åkte så
ofta...