Tinelin

Dagen D var kommen.....
Jag hade tagit semester för att följa med mamma till det första besöket på onkologen för att diskutera vilken behandlingsmetod som skulle användas........
Läkaren hade pratat med henne om att bränna bort metastaserna och mamma var helt inställd på det....
Cellgiftsbehandling också om det behövdes bara man inte drog ut på det längre.........

Vi fick vänta en god stund utanför läkarens rum innan vi ropades in.........
Läkaren var en ung och utländsk kvinnlig överläkare.......
Olga......jag trodde hon var ryss men hennes efternamn klingande spanskt......
Hon såg allvarlig ut.......
Tänk vad man lägger märke till.........

I besöksrummet frågade doktorn hur mamma mådde.......
Hon tyckte att hon såg blek ut..........
Undrade vad det kunde bero på att hon var så intorkad.......
Att provsvaren såg bättre ut men långt ifrån bra........
Att mamma skulle fortsätta att få dropp på natten och att nya prover skulle tas om en vecka........

Jag väntade och väntade på fortsättningen och det var inte vad jag väntade mig..........
Hon gick rak på sak.......
"Jag har tittat på bilderna på din lever", sa hon.........
"Det har tillkommit förändringar" fortsatte hon........

Jag väntade på fortsättningen..........
"Vi kan inte behandla dig så som det var tänkt" sa hon.....
"OK, då blir det cellgifter då" sa mamma.......
"Nej det går inte nu du är för dålig" sa läkaren.........
"Dessutom kan man bara bromsa sjukdomen med cellgifter, inte bota"

Hon kunde lika gärna ha gett mig en smäll i magen.......
"Vad händer nu då" frågade mamma.......
"Utan cellgiftsbehandling kommer det att växa tumörer och du har kanske 6 månader kvar att leva
Med cellgiftsbehandling kanske ett år men det kan också hända komplikationer som gör att du inte klarar den första cellgiftsbehandlingen heller" sa läkaren som om hon pratade om vilken middag hon skulle laga till kvällen........

Jag förstår att det här är vardagsmat för de som jobbar med döden hand i hand men för mig blev det en chock......
Mamma visade ingenting.......Hur ska man kunna förstå att livet ska ta slut mycket snabbare än vad man tänkt sig?
Hur förbereder man sig?
Vad ska vi prata om?
Mamma sa på vägen hem att vi måste börja sortera bort saker redan........
Jag tänker inte börja ännu........

Ibland är livet så orättvist