Den 22 Juni 1984 skred vi efter mycket planering in i kyrkan för att bli Man & Hustru....
Vi hade ju levt som "äkta par" i några år och hade en son  redan...
I magen växte Mela men det var vi helt ovetande om just då......

Ja, vi var unga för vi hade träffats tidigt i livet men var ändå säkra på att ta hela "vuxensteget"...
Jodå, jag hade nog tjatat mest men behövde inte
övertala Mannen sååå länge : D
Brudklänningen var sydd, kostymen nyköpt, kyrka och festlokal bokad........
Det enda smolket i bägaren var väl egentligen att vi inte fick den präst vi önskat......



Jag är ju en riktig romantiker och ville stå brud på midsommaraftonen men rosor, prästkragar och blåklint i buketten....
Med milda sommarvindar och strålande väder.
Fick jag som jag ville så skulle min prins komma ridandes på en vit häst också men där var det stopp : )

Men hellre än att byta bröllopsdag valde vi den enda prästen i församlingen som var i tjänst just då.......
Nån vecka innan ringde hon (för det var en kvinnlig präst) för att checka av...
Jag frågade om vi inte skulle komma och "träna" i kyrkan men det tyckte hon inte behövdes....
"Jag talar om för er under vigseln vad som händer" sa hon....

Så kom då den stora dagen och den började tidigt....
Med frisör och fotografering.....
Släkten var på den tiden ganska stor och några hade rest långt.....
Nu satt de i kyrkan och väntade på vår entre.....



Visst var jag lite nervös (och säkert Mannen med) men allt gick enligt planeringen och nu skulle nån annan hålla i trådarna i kyrkan så det var bara att hänga med.....
Vi satt i ett litet rum innanför kyrkan när prästen flaxade in....Som en svart kråka såg hon ut och jag rös.....

"Kan jag få hindersprövningsintyget" sa hon.....
"Men det har vi inte med oss, du sa inget om det" sa jag....
"Ja då kan jag INTE viga er" sa hon mycket bestämt....

Ingen hade sagt att det skulle vara med till kyrkan utan det låg hemma i nån låda....
och här i en fullsatt kyrka satt släkten och väntade......

"Senast klockan 12 på måndag vill jag ha intyget annars måste jag anullera äktenskapet" sa hon...

Sen talade hon snabbt om i vilken ordning hon skulle "göra ritualen"

Så startade då musiken och vi gick in.....
Väl framme vid altaret började hon rabbla och det var svårt att hänga med....
Min morfar stod med filmkameran (ingen videokamera på den tiden och inget ljud heller) för att fånga ögonblicket med ringpåträdning på ljudlösa bilder........



Men..........den kom inte....
Prästkråkan HOPPADE helt sonika över det stycket i sina papper och morfar stod snopen med kameran i högsta hugg...

Lägger man till att kantorn spelade psalmerna i fel melodi och alldeles för snabbt , att regnet föll utanför och att Mannen tjatade hela vägen ut ur kyrkan vad han skulle göra av ringen som han krampaktigt höll i knuten näve, ja då var det romantiska bröllopet jag ville ha all världens väg borta och tårarna brände innanför ögonlocken....

Prästkråkan och kantorn hade bråttom i väg och ville inte vara med på några festligheter efteråt där inte.....
Förmodligen väntade både stångdans och snaps på de hemma...

Så vi for till festlokalen och ett liv som Man & Hustru....
Eller var vi inte det??
Prästkråkan hade ju inte välsignat oss som just Man & Hustru och ringen fick jag trä på fingret själv...
Är vi gifta då???




Men efter 25 år LEVER vi åtminstone som ett äkta par med samma efternamn och det är väl skit samma om vi inte är välsignade...
Vi har gått i genom så otroligt mycket de här åren både sorger och glädje och min förhoppning är att det blir många år till.
Vi har roligt ihop och trivs med varandra.
Känner trygghet och närhet som bara ett långt förhållande kan ge.
Om vi har prästens välsignelse eller inte spelar ingen roll......

Och ja,,,,jag lämnade in hindersprövningsintyget i god tid före tolv på måndagen....