ATT SLÄCKA & TÄNDA STJÄRNÖGON........

 

Det var med lätta steg jag vandrade längs min barndoms gator.
I vänsterhanden höll jag hårt i det blå gitarrfodralet i tyg, inte till mycket skydd för dyrgripen jag kände slog mot vänsterbenet medan jag ilade trottoaren fram.
Jag var 11 år och på väg till min första ihoptjatade gitarrlektion på den kommunala musikskolan.
Sjungit hade jag  gjort så länge jag kunde minnas och egna låtar komponerade jag ihop i huvudet så det skulle bli så roligt att snart kunna ackompanjera sig själv.

 

 Vi var fem förväntansfulla elever som väntade utanför klassrummet. När gitarrläraren kom tyckte jag att han såg barsk ut. Ganska gammal med tjocka glasögon.
En efter en plockade vi fram våra gitarrer ur tygfodralen.
Jag smekte ömt min nya gitarr inköpt på Hagström Musik under eftermiddagen. Den var i ljust trä och det var viktigare än vilket märke det var på den.

 

 Jag lade gitarren tillrätta i mitt knä och drömde om att bli en känd artist som skrev egna låtar och fick folkets jubel. Vaknade tvärt av att den barske gitarrläraren stirrade mig stint i ögonen bakom sina tjocka glasögon, drog gitarren ur min famn och sa med hög röst:
Här håller man gitarrens hals till vänster… Varpå allas blickar riktades mot mig och nervösa fnitter hördes i klassrummet.

 

 11 år gammal fick jag mina gitarrdrömmar krossade. Jag var och är fortfarande vänsterhänt. Det kändes mest naturligt för mig att hålla gitarrens hals till höger.
Jag kände mig klumpig men jag kämpade mig igenom den första lektionen. Fingrarna löd inte riktigt och högerhanden missade strängarna ideligen.
Ska sanningen fram så krossades mina gitarrdrömmar redan den första kvällen men jag gick på varenda lektion ändå. Mamma och pappa hade betalat dyra pengar för min dröm och jag kunde inte svika dem.
Jag lärde mig aldrig spela gitarr på den kommunala musikskolan. Ville inte traggla noter och spela skalor. Jag ville spela musik till mina egna låtar.
Så jag slutade efter denna enda termin. Mamma och pappa sa ingenting.

 

 Åren gick och gitarren hängde som en prydnad på väggen i mitt flickrum. Ibland drog jag handen över de ostämda strängarna på det dammiga locket men oftast såg jag den inte ens.
Rätt som det var skulle jag börja på högstadiet och bli vuxen.
På högstadiet hade man musiklektioner med en rolig musiklärare hade jag hört. Han var en lokalt känd artist som överraskade eleverna med att ibland kasta ut ett regn av Ahlgrens kolor under lektionen. Populär var han i alla fall, det hade jag förstått.

 

 Musiksalen låg vägg i vägg med aulan och i den brukade eleverna få uppträda på skolavslutningar eller julfester. Musikläraren ställde så gärna upp med den hjälp han kunde ge.
I ett litet rum bakom musiksalen fanns det massor av instrument. Trummor, gitarrer, flöjter, och en gammal ståbas. Allt som behövdes för att kunna spela i ett band.
Åååh vad jag blev avundsjuk.
Jag hade ju börjat i skolans kör men jag ville verkligen kunna spela själv också.

 

 Så en dag tog jag mod till mig och frågade musikläraren om han skulle vilja lära mig spela gitarr.
Vad vill du lära dig för låt då?, frågade han.
Just då sjöng vi Evert Taubes Oxdragarsång i massor av olika stämmor på kören så jag drog till med den. OK sa han och skrev ner ackorden med teckningar på ett papper.
 D och A7.
Sen hjälpte han mig att sätta fingrarna rätt på gitarrhalsen.

 

Något flyt blev det inte i låten precis. Jag fick liksom göra stopp för ackordsbyte medan jag sjöng men åååh vad jag var lycklig när jag kom hem.
Spelade Oxdragarsång gång på gång framför min luttrade mamma på den ostämda, dammiga gitarren och för varje gång gick det snabbare och snabbare tills jag fick flyt i låten.
Dagen efter tog jag med gitarren så att musikläraren fick stämma den.

 

Vad vill du lära dig för låt nu då? Frågade han.
Teenanger in love, sa jag och han ritade ner ackorden C, Am, F, G
Jag tragglade mig igenom låten tills den satt riktigt bra och jag älskade att kunna sjunga till mitt eget gitarrspel,

 

 Så här höll vi på jag och musikläraren. På ett underbart sätt hade han lärt mig de flesta ackord bara genom att fråga vilka låtar jag skulle vilja kunna spela.
Nu kan du spela precis vad du vill sa han när första läsåret gick mot sitt slut. Vill du spela på skolavslutningen sa han sen.
Om jag ville….
Han satte ackord till en av de låtar jag komponerat i huvudet och jag spelade, sjöng och njöt innan mitt första sommarlov på högstadiet..
Han gav mig aha-upplevelsen jag längtat efter i så många år.
Jag kan själv….

 

 Strax före jul såg jag hans dödsannons i tidningen och sände min allra tacksammaste tanke till denna underbara pedagog som på ett kärleksfullt sätt fick mig att förstå att lära sig, det gör man bara själv men med god handledning.

 

 Reflektion

Att släcka stjärnögon blev så tydligt i det första försöket att lära mig spela gitarr.
Läraren såg inte oss som individer utan som grupp där alla skulle lära sig efter samma mall.

 

Min musiklärare hade redan på 70-talet förmågan att fånga varje elev. Intresserad eller inte.
Han fick uppmärksamheten när han ville genom att göra plötsliga oväntade saker (som att kasta ut kolor under lektionen)
Genom att jag fick önska vilka låtar jag ville lära mig använde han  min egen vilja till att lära ut så många ackord, takter och tempon och  genom att välja olika tonarter fick jag en gedigen bank att spela ur..
Han såg att mitt behov var inte att lära mig spela noter utan att kompa till de sånger jag sjunger.
Jag försöker ta efter honom i mitt arbete med barnen och tar tillvara på deras intressen i första hand för att utvecklas.


 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0