Tinelin

För fem år sedan var sommaren lika varm som denna....
Den tillbringade jag på olika intensivvårdsavdelningar med Mela....
Pendlandes mellan hopp och förtvivlan, skratt och gråt medan solen värmde, fåglarna kvittrade och semesterrusiga människor passerade den lövtunna vägg som finns mellan liv och död....
När sommaren var slut dog också det sista hoppet för Mela och medan fåglarna flyttade söderut en efter en, när löven började skifta i färg och vindarna blev lite kallare orkade hon inte mera..........

Förra sommaren var också varm och fin.....
Den sommaren knöt jag åter kontakt med intensivvården, olika vårdavdelningar, djup förtvivlan och en gnutta hopp som snabbt raderades.....
Mammas cancer var obotbar och den varma sommaren övergick i ljummen höst som blev iskall vinter medan folket levde som vanligt utanför den tunna väggen mellan liv och död......
Mamma bröts ner fort och när annandagjul var över gav hon upp........

Den här sommaren har också varit varm och fin hittills.....
Förutom Stors hastiga insjuknande med täta djurdoktorbesök borde jag inte ha något annat att oroa mig för....
Men ändå är jag så rastlös....
Väntar, iakttar, observerar min omgivning....
Jag har så svårt att njuta av den här årstiden nuförtiden....
En stor klump av vemod följer mig på samma sätt som transtråket cirklar sig uppåt för att bryta upp när hösten nalkas....
Som när löven skiftar i färg och dagarna blir kyligare.......
En obestämd känsla i magen som inte ger mig ro.......

Jag vill samla de vackraste minnena som snäckskalen på stranden....
Men de trasiga, spruckna, smutsiga skalen följer också med och det går inte att rensa bort dem...
Så jag får leva med vemodet, det är en del av mitt liv på både gott och ont.....