Tinelin

Så var den då här...
Dagen jag både fruktat och längtat efter.......
Jag hade svårt att sova i natt och fick nog inte mer än en timmes sömn.....
Samtidigt som jag tänkte på vad mamma skulle genomgå och fruktan innan vi får besked om vad de hittat trillade alla möjliga tankar om Mela in i mitt huvud....
Hur hjälplös hon var och hur hopplöst allt kändes...
Kommer allt att upprepa sig nu??

Jag hämtade mamma strax efter sju i morse..
Hon var blek och sammanbiten......
Radion var avstängd i bilen och tystnaden gick att ta på....
Ingen visste nog riktigt vad vi skulle säga.......

På sjukhuset väntade provtagning, nålsättning, ombyten, epiduralbedövning...
Jag lovade att stanna tills det var dags för operation.....
Jag försökte vara avslappnad och skojade...hon spelade med....
För det var precis var det var....ett spel inför varandra för att inte visa sin hjälplöshet.....

Alla förberedelser gjordes på UVA (uppvakningen) som delar lokaler med IVA (Intensiven där Mela låg)
och när det var dags att rulla iväg till operationen strax före lunch gav jag henne en kram och gick...
Jag blev hänvisad till utgången genom just IVA och kan man frysa i själen så var det vad jag gjorde när jag passerade de välkända gångarna och dörren till den "vanliga världen" utanför...
Jag kunde inte låta bli att kasta en blick mot sal 5 där Mela tillbringade sin sista tid......

Så började då väntan.....
De sa att operationen inte skulle vara klar före 16,00
Så strax efter fyra satt jag med telefonen i handen och slog siffrorna som jag fått nedskrivna av en sköterska på UVA.....
Jodå hon var tillbaka...
Operationen hade gått bra....
Men hon kunde inte säga OM och VAD de hittat eller tagit bort......
Mamma hade jobbigt med andningen...
Hon var svårventilerad och samlade på sig koldioxid.....
Men var vaken och smärtfri........

Sköterskan tyckte att jag skulle ringa om ett par timmar.....
Tiden kröp fram....
Jag diskade, plockade ihop, vilade, tittade på TV och strax efter sex ringde jag igen....
Jag ville ju inte vara tjatig men jag ville ha kontroll...
Samma kontrollbehov som jag hade sommaren 2006........
Det är och var liksom min enda trygghet....
Men svaret var det samma...
Mamma har jobbigt med andningen och har fått en Bi-papmask
En maskin som trycker ner luften i lungorna och som sedan drar ut den igen för att ta bort koldioxiden...

Jag vet att hon absolut inte ville ha en sån mask det sa hon flera gånger till mig innan operationen men nu fanns det inget val. Samlar man på sig för mycket koldioxid blir man medvetslös och slutar andas....
Dessutom kunde hon återigen inte ge något besked om vad kirurgen sett och gjort.
Det viktigaste var nu att få ordning på andningen.....

Återigen slängdes jag tillbaka till sommaren 2006 där ALLT handlade om ventilation, koldioxid, svårt att andas, respiratorer.......
Att känna att jag måste vara steget före...
Jag VILL veta innan mamma för att kunna förbereda.......
Precis som då......

Mamma blir kvar på UVA över natten oavsett om hon behöver masken eller inte och det känns väl iofs tryggt.
Men det blir ännu en orolig natt tills jag kan ringa i morgon bitti efter åtta sa de.....

Även det är en upprepning av sommaren 2006.....
Att börja och sluta dagarna med en orolig mage och telefonen i handen.........

FAN kan det aldrig ta slut????